Projektet på plats: Vad kan vi lära av frikulturen? 

05.09.2019

Tack till Eva Ingemarsson och Atalante
Tack till Eva Ingemarsson och Atalante

Expansion och mångfaldprojektet lämnar universitetet och besöker en av frikulturens mera etablerade platser: scenen Atalante, som invigdes 1987 (under namnet Unga Atalante). Där visas koreografen Eva Ingemarssons multimediala utställning Inblick/Återblick (5-22 september 2019), där arkivmaterial möter dansade liveinslag. Ingemarsson, som är en av Göteborgs fria danslivs pionjärer, ställer ut, och skapar dialog mellan valda delar från elva helaftonsverk, gjorda mellan 1999-2017. Mera här: https://atalante.org/project/eva-ingemarsson-dansproduktion/.

Syftet med besöket är, förutom nöjet att uppleva en innovativ och vänligt omfamnande utställning att tänka kring frågan: Vad kan vi i Expansionprojektet lära av frikulturen? Alltså, vad kan vi lära av människor och platser som inte är kulturarvsinstitutioner, och inte är fullt så perforerade av byråkratiska regler för insamling, bevarande och spridning av kulturarv? På vilka sätt väljer en koreograf som vigt sitt liv åt fri danskonst att iscensätta sitt arkiv?

I Atalantes foajé står ett bord med vita dukar och levande ljus, där ligger stora vackra plastpärmar, med material från föreställningarna. Där finns koreografens personliga texter, fotografier, scenografiskisser, med mera att ta del av. Ett bord dukat för kunskap och njutning! Inga vita handskar, inget skört originalmaterial, utan helt tillgängliga saker att umgås med för den som är intresserad. Inne i scenrummet har skönt sammetsinklädda, antropomorfa terminaler intagit gradängen, och människostora dockor håller besökaren sällskap. I monitorerna finns filmat material från de elva föreställningarna. Borta är de kalla hårda skärmar som brukar finnas på multimediala utställningar. 

Ibland intas delar av scenrummat av dansare, som återuppför någon kortare sekvens av en tidigare föreställning. I montrar på väggarna rör sig filmade dansare, och det uppstår nya dialoger i rummet hela tiden. Hela utställningen är fokuserad och värdig, och väldigt givande, inte minst för att vi i publiken är fria att komma och gå som vi vill, vara nära, stilla eller i rörelse. Långt från de traditionella arkivens ibland sterila forskningssalar, där boxar kommer fram, utan minsta levande dansare inne i det torra mörkret.  

Jag arbetar mycket med, och uppskattar traditionella scenkonstarkiv, de vittrande pressklippen, fragmenten, men jag är övertygad om att Ingemarssons innovativa transformation av utställningsmediet har mycket att lära oss när det gäller tillgängliggörande av konstformer som dans. Det handlar om värme, omsorg och om att sätta samman helheter, som är dilalogiska, och blandar fysiska iscensättningar med digitala metoder på sätt som är involverande. 

På en teoretisk nivå kan Ingermassons metod för aktiveringa av dansarkivet i utställningsform relateras till André Lepeckis begrepp "co-imagination", som står för en metod att kreativt, men rigoröst, översätta ett konstverk/föreställningar till andra medier och sammanhang (mera här: https://www.wiels.org/en/events/715/andr%C3%A9-lepecki-co-imagining-work/travail/arbeid). Lepecki tänker sig att: "Co-imagining is a rigorous approach to the modalities of imaginations proposed and triggered by an art work, knowing that these imaginations belong also to the realms of the theoretical and the critical. The idea is to engage in a discursive transcription of the work, where the work's implicit modes of theorisation can be expressed otherwise. And, also, the work's explicit modes of aestheticisation can be trans-created via the co-imaginative endeavour of re-working it through experience." Se Lepecki 2015 (https://www.wiels.org/en/exhibitions/623/Anne-Teresa-De-Keersmaeker-Work/Travail/Arbeid). Under besöket kände jag mig delaktig i en dialogisk akt av co-imagination, en process som expanderat till den här texten. 

Astrid von Rosen


Foto: Astrid von Rosen
Foto: Astrid von Rosen